Livet

150 miljarder kronor per år

Jag hör samma historia om och om igen. Och hade jag inte själv upplevt det hade jag kanske tänkt:

Men så är det väl ändå inte?

Jag tänker på det här med att vilja sluta dricka alkohol. Väldigt många försöker klara av det själv och som sista utväg tar man hjälp. Inom andra området är det är fullkomligt naturligt för många av oss att ta hjälp av andra i en hel mängd olika situationer.

  • Om vi vill lära oss att segla går vi en kurs.
  • Om vi bryter benet åker vi till akuten.
  • Om datorn går sönder vänder vi oss till någon som kan det här med datorer.
  • Om livet havererar och vi behöver ha ett professionellt bollplank anlitar vi en sådan.
  • Om gräsklipparen krånglar tar vi hjälp av någon som kan meka gräsklippare.

Och om man nu råkar vara första klassens gräsklipparmek är det klart att man fixar det själv. Du förstår säkert att jag menar listan som exempel på saker vi inte kan, men där det känns naturligt att ta hjälp utifrån.

Hur kommer det sig då att när vi kommer till det här med drickandet så är det något vi tror att vi måste klara av själva? Varifrån kom den ”regeln”?

Skuld och skam

Så klart är det förknippat med skuld och skam. Att man är en sämre människa som för det första inte klarar av ”att dricka som folk” och för det andra inte klarar av sluta. Det måste man ju kunna när man frivilligt gör något mot sig själv? Eftersom man började frivilligt så att säga, så ska man också kunna sluta på egen hand.

Ja, men är det så himla frivilligt? (Så klart inte!)

Är det så himla enkelt? (Så klart inte!)

150 miljarder

Om det vore enkelt skulle den totala samhällsekonomiska kostnaden för missbruk i Sverige inte uppgå till 150 miljarder (jepp, det är rätt: miljarder!) per år. Kommuner och landsting lägger ner ungefär en niondel av detta, 17 miljarder, på vård, behandling och stöd. (Källa: SOU 2011:35, del 1)

Om det vore enkelt skulle väl alla med ett destruktivt drickande bara sluta, eller hur?

Vad kan vi  göra för att förkorta och förenkla steget till hjälp?

Tag hjälp

Jag tänker: Att prata om det är bra. Att synliggöra. Att tvätta bort skamstämpeln kring alkoholism. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning. Det, och kunskap kring ämnet.  Att våga ta hjälp av andra. Att vara en del i en gemenskap är bättre än att vara ensam. Ensam är bara ensamt.

Vad har du för tankar och idéer kring detta? Kommentera gärna här nedanför.

Här är en länk till SOU 2011:35 – Statens offentliga utredning ”Bättre insats vid missbruk och beroende”. De uppskattade kostnaderna jag refererar till i detta inlägg står att läsa i del 1.


Foto: Ambro, FreeDigitalPhotos.net

[Dag 31 av #blogg100]

2 kommentarer till “150 miljarder kronor per år

  1. För den hjälpsökande tror jag att steget skulle bli kortare om behandlingen erbjöds genom vårdcentralen istället för socialtjänsten. För många har ”soc” en negativ klang.
    Kunskapen om vad soc har rätt och göra och inte behöver också öka. Jag har mött människor som inte vågar söka hjälp för att de tror att soc per automatik omhändertar barnen om de erkänner ett alkoholberoende. Så är det ju förstås inte.

    1. Tror du har helt rätt i din reflektion. Tack för att du delar med dig! Viktig tanke där, med rädslan för att barnen skulle omhändertas. Klart att rädslan för det är ett stort hinder till ett erkännande.

      I utredningen ”Bättre insats vid missbruk och beroende” skriver man också om detta, under avsnittet ”Vården uppfattas inte som attraktiv”.

      ”Den svenska missbruks- och beroendevården har sina rötter i fattigvården och har följaktligen traditionellt varit ett ansvar för kommunerna. Även i dag organiseras vården i stor utsträckning med socialtjänsten som bas. Vårdens vanligaste organisering förefaller stå i konflikt med uppfattningen hos den stora majoriteten personer som behöver hjälp för missbruks- och beroendeproblem, om var de helst vill söka vård. Forskningsresultat visar att nio av tio personer med missbruk eller beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka vård inom socialtjänsten.”

      I Hallsbergs- och Kumla kommun, som jag tillhör, har man löst det så att man kan få hjälp – anonymt om man så önskar. Man behöver inte bli ”inskriven på soc” utan tar direkt med öppenvården Stegen. Att Stegen organisatoriskt tillhör socialtjänsten på kommunen är underordnat. Man prioriterar att hjälpa människor och har skurit bort allt vad byråkrati heter. Man tittar på människan och vad som fungerar bäst för den. Otroligt fint tycker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.