Livet

3 utmaningar utöver det vanliga

Idag vill jag presentera tre berättelser som Maria, Rinella och Ami har delat med sig av. De nappade på min utmaning att skriva om sina utmaningar. Tack för att ni delar med er av era historier.

Maria Johansson

är expert på det här med utmaningar. Hon lever med ADHD och har vänt sitt liv från ett destruktivt sådant till ett kreativt och glädjefyllt liv. Maria målar fantastiska tavlor och du kan se några av dem på hennes sajt: Marias Way. Utöver att måla arbetar Maria med att sprida kunskap och information om ADHD.

Rinella Grahn

håller på att skriva en bok. Det är i vanliga fall en fantastiskt spännande utmaning, men om man inte känner till mer om Rinella så förstår man inte riktigt hur stort detta är. Rinella har en svensk pappa, en italiensk mamma och är uppväxt i Japan. Hon talar italienska, japanska och engelska och det har aldrig varit ett bekymmer att växla mellan språken. Problemen började när de flyttade till Sverige.

Ami Pettersson

råkade ut för en olycka då hon föll och skadade sig illa. Det har varit många smärtsamma år och trista besked på vägen. När ortopeden berättar att ”nu blir du inte bättre” kan man förstå att det är lätt att tappa modet. Som tur är så är Ami envis och accepterar inte ett sådant besked. Med idog träning har hon blivit bättre och kan idag röra sig fritt.


Maria Johansson berättar:

”Jag känner egentligen att hela mitt liv är en stor utmaning. Tänker på hur jag bröt mitt 30-åriga destruktiva beteende och tog mig från svart till ett liv endast i färg.

Det är ju fortfarande en kamp; en kamp att acceptera mig själv och behålla mitt inre värde på något sätt. Inse att jag klarat så otroligt många hinder. Men om jag väljer ut något riktigt stort så är det: När jag försöker sätta priser på mina tavlor – och att jag klarar av det!

Jag älskar att vara kreativ på alla sätt men fann den största friden i att måla abstrakt konst med graffitispray.

När folk undrar vad tavlorna kostar blir det alltid en kamp inom mig. Jag har ställt ut några gånger och första gången jag gjorde det ”på riktigt” med prislappar kändes det knepigt, men jag har ju sålt. Och jag vågar mer och  mer ta mig i rätt riktning med respekt för mitt arbete och inför mig själv.

I september ska jag vara med på Norrköpings Kulturnatt och ställa ut och vara del av programmet. Så nu sprayar jag en hel del och återigen kommer den där lilla oron och osäkerheten: ”Jag duger/Jag duger inte”-grejen. Men jag har sinnesrobönen på väggen och ett kort med texten:

Gör det du fruktar och din fruktan kommer att dö

Så jag kör vidare på det, men livet är en utmaning och jag drömmer ju om att bli känd. Inte för kändisskapet, utanför bekräfta mitt nutida inre: Vill. Kan. Ska.”


Rinella Grahn berättar:

”Hon sitter andra sidan bordet och dricker sin latte. Tittar på mig med blickar som talar sitt tydliga språk medan hon lyssnar på min berättelse. Blicken säger till mig:

Låt dig inte bli lurad av dessa krumelurer, glöm inte att de är dina ärkefiender. Glöm inte att att du fick din neonfärgade stämpel i din panna där det står oduglig i språk.

Jag lyssnar inte utan fortsätter ivrigt att berätta att jag nu har varit med som medförfattare i en bok. Nästa bok kommer till hösten och nu håller jag på skriva boken om min språkliga livsresa. Hon tappar kaffekoppen, blir stum och frågar hur i herrans namn gick det till. Det omöjliga blev möjligt.

Med tindrande ögon säger hon:

Äntligen kommer jag ur mitt språkliga fängelse.

Plötsligt skiner hela caféet upp av hennes lycka och nästa ögonblick är hon spårlöst borta.

Mötet på caféet är mellan mitt jag idag och mitt gamla jag; Rinella från 2009 där jag fortfarande bar på stämpeln i pannan där det med neonfärgade bokstäver stod: ”Oduglig i språk”.

Jag är uppvuxen i Japan med en italiensk mamma och svensk pappa. För mig som barn var språk och förflyttningar mellan olika språk så enkelt och naturligt. Lika smidig som en isprinsessa som rör sig på isen, lika lätt rörde jag mig mellan italienska, japanska och engelska. Båda mina föräldrar pratade italienska med mig och vårt hembiträde som var som en extra mamma för mig pratade japanska med mig. I skolan pratade vi engelska.

Men så vid 8 års ålder kom mitt liv att få en totalt förändring och min språkliga livsresa startande där. Dagen då mina föräldrar kom hem och berättade för mig att vi skulle flytta hem, hem till deras hemland, Sverige. För mig var Japan mitt älskade hemland. Här i Japan fanns min extra mamma, min skola, mina husdjur och mina lekkamrater.

Som 8-åring började jag första klass i Göteborg. Inombords drunknade jag av min sorg och tårar. Så jag vägrade på olika sätt att lära mig svenska. Snabbt blev jag ett problembarn för skolan. Skolans lösning för att komma tillrätta med min språkbrist misslyckades. Till sist kom de på nådastöten. Det brutala beslutet kom att krossa min identitet och kom att påverka min fortsatta språkliga resa långt upp i vuxenlivet.

Skolan förbjöd mina föräldrar att prata mitt modersmål italienska med mig. Engelska, som jag behärskade, fick jag nu börja om från början med och japanska kunde jag inte prata med någon. Jag blev språklös. Jag förlorade mina modersmål . Känslan av utanförskap och rotlöshet var total. Nu upplevde jag att allt som hade med språk att göra var inte värt att bry mig om. Sakta började jag känna mig oduglig i språk och gick ut med sämsta tänkbara betyg i språk.

Jag tog mig genom vuxenlivet med olika strategier för att klara av de språkliga utmaningar som livet kräver av mig som vuxen. Jag vägrade låta språket bli ett hinder för att leva mitt liv som jag önskade. Som en kyrkråtta försökte jag så mycket som var möjligt att gömma mig och min språkliga kommunikation.

Många gånger kände jag mig som fuskare för att jag gick andra vägar än att läsa mig igenom olika saker, som förväntades av en som vuxen. När man har tillgång till sitt eget språk både i tal och skrift inser man inte hur många hinder och barriärer det finns i vardagslivet som försvårar och begränsar livet för den som är har ett begränsat språk. Bara en sån självklarhet som högläsning för sina barn, för att nämna ett exempel. Det är något jag inte har kunnat ge mina barn när de var små. Fortfarande känner jag ett sting av misslyckande som mamma. Som kompensation för den språkliga bristen blev jag skicklig i att tolka den tysta kommunikationen och konstarten att lyssna.

Så kommer våren 2012 där jag med med total galenskap kastar mig utför klippan och tar ett gigantisk kliv utanför komfortzonen. Ville jag förverkliga en dröm ? Nej. Men någonting drev mig till denna utmaning. En inte röst, en inre vilja som pushade mig att ta denna utmaning

Våren 2012 anmälde mig till en skrivarworkshop. Tack och lov att anmälan var bindande, för jag undrade om jag hade blivit galen och jag ville egentligen lämna återbud. Men det stod i stjärnorna för mig att jag var ämnad att delta i denna skrivarworkshop, där det skulle ske magi och en gigantisk läkningsprocess.

När vi var och en skulle läsa våra egna texter och få feedback, satt alla kring bordet och tittade på mig efter jag hade läst min text och undrade var jag hade fått för mig att jag inte kunde skriva eller berätta! Jag fick upptäcka att det viktigaste är inte grammatiken utan förmågan att hitta sitt unika uttryck i sitt eget språk.

Så nu sitter jag och skriver berättelsen som är ämnad för att världen. Hur blev det med den? Det är en bok om min språkliga resa, men också en inspirationsbok om att det som är ens största hinder också kan vara ens största gåva. Jag vill med boken berätta om svårigheter, men också guldkornen det faktiskt innebär att förlora sitt modersmål. Att vara språklös och därmed hitta sitt alldeles unika språk.

Till sist fann vi varandra, jag och ordens magi. Jag upptäckte att det fanns en djup kärlek och samhörighet mellan oss. Nu är det dags att ge oss iväg på vår gemensamma resa , en kärleksresa, för att utforska och förena oss till en passionerad berättarröst.”


Ami Pettersson berättar:

”För snart fem år sen ramlade jag framlänges, något man absolut inte får göra när man har en höftprotes. Min höftkula flyttade sig från framsidan till ryggen. Den smärtan var fruktansvärd och jag har aldrig varit med om sådan smärta varken förr eller senare.

Olyckan hände en timme innan jag skulle fara till Lindesbergs Lasarett för att få min andra höft opererad. Nu blev det istället ambulansfärd till Universitetssjukhuset i Örebro. Ambulanspersonalen sa att höftkulan måste vara på plats inom tre timmar.

Jag kom in på akutmottagningen och jag berättade direkt att jag har en bipolär sjukdom. När jag ramlade höll jag på och dammsuga och jag hade bara morgonrocken på mig. Jag skulle ju in i duschen efter städningen.

Jag ligger nu i en korridor, ensam och med fruktansvärda smärtor. Jag gråter för jag har så ont. Så småningom kommer jag in i ett rum och läkaren ska försöka få höftkulan på plats. Jag får något mot smärtan. Läkaren säger att jag ska slappna av men det gör ju så förbannat ont att jag omöjligt kan slappna av. De sliter och drar i mig.

Senare läser jag att jag inte var samarbetsvillig. Hur ska man kunna vara det när smärtan är outhärdlig? Jag är annars mycket smärttålig. Nu hade det gått mer än tre timmar sedan fallet.

Så småningom bestämdes att jag skulle sövas. Då kunde de slita och dra i benet hit och dit för att få höftkulan på plats och de lyckades med nöd och näppe att få den på plats.

Nu hade det gått många timmar och jag fick äntligen komma upp på en sal för att förhoppningsvis få sova ett par timmar.

När ronden kommer säger läkaren:

Nu kan du åka hem.

Jag försöker att resa på mig och jag upptäcker då att jag inte känner min vänstra fot. Jag har fått droppfot och komplikationer. Efter magnetröntgen upptäcker man att min ischiasnerv är i kläm Jag har tappat känseln på utsidan av benet upp till knäet.

Det blev en veckas sjukhusvistelse och jag får hemtjänst, färdtjänst och sjukresor under en lång tid. Efter ett år år kunde jag få min andra höft opererad.

Med olyckan förändrades mitt liv ändrades drastiskt och från att ha klarat mig själv, blev jag nu beroende av mycket hjälp eftersom jag bor ensam. Jag har fått kämpa för att få hjälpmedel så att jag ska kunna ta mig fram . Efter två år sade min ortopedkirurg:

Nu har det gått två år så nu blir du inte bättre än så här.

Tack och lov är jag envis och gav mig fa-an på att jag ska bli bättre! Jag hade tur som blev rekommenderad en bra sjukgymnast som har samma tänk som jag. En sjuk kropp måste få läka innan man kan börja träna på samma sätt som en frisk kropp kan. Sedan februari 2010 har jag träffat honom en gång i veckan. Nu är det juli 2014 och jag gör fortfarande förbättringar med specialcykeln jag får använda för att avlasta höfter och bäckenet.

Jag har också fått en skena till benet och jag känner sådan lycka i dag att jag kan gå bättre och bättre tack vare den. Skenan hjälper mig att få foten uppåt. Jag kan till och med köra bil idag!

Idag är jag tacksam att jag inte trodde på läkarens ord. Jag är också tacksam att jag är smärttålig och envis. Mitt mål är att jag ska kunna gå ännu bättre och jag kommer att träna i hela mitt liv för att göra vad jag kan förbättra min livskvalitet. Jag har fått lära om hela mitt sätt att leva. Jag har lärt mig och accepterar idag att jag måste ha mer tid på mig när jag ska göra något.

Nu har jag sålt min bil och jag upptäcker att jag klarar av att åka buss. Jag är så lycklig över det. Jag har köpt ett lågpriskort som gäller i hela länet. Nu slipper jag leta parkeringsplatser och betala parkeringsavgifter. Jag är fri att kunna åka vart jag vill i hela länet när det är lågtrafik. Jag tycker det är roligt att åka buss och träffar många trevliga människor på vägen.

Att jag skulle känna den här glädjen och inspirationen och upptäcka att jag kan klara ut att åka buss är stort. Jag! Jag har fortfarande svårt att fatta att jag klarar det och att jag dessutom tycker att det är roligt.”


Imponerande historier, eller hur! Dela gärna med dig av en kommentar här nedanför.

[Dag 27 av #blogg100]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.