Livet

Det går verkligen att förändra sig!

I en annan del av galaxen och ett helt annat millenium så sprang jag en hel del. Inget komplicerat eller fort, bara normal jogg. Regelbundet och välbehövligt. Sen hände nåt. Och mina fötter ville inte längre. Inte jag heller för den delen. Smärtan blev större än nöjet. Så småningom glömde jag tjusningen med sporten. Jag har inte tänkt så mycket på det, annat än i termer av att ”jag ska aldrig springa mer!”

Men så blev jag erbjuden en fotoperation. Och några år senare öppnades den andra foten. Och vips. Nu kunde jag till exempel köra bil och koppla precis när jag ville utan att det gjorde ont så blixtar for genom huvudet. Underbart! Tanken på löpning var dock fortfarande långt borta. Jag har en syster och flera vänner som springer och jag har hållit fast vid mitt ”jag ska aldrig”. (Mental notering: Cecilia sluta säg ”ska aldrig”!)

I somras gjorde en vän till mig en Iron Man och lade ut en film från You Tube på sin Facebook-sida. Jag tittade på den och kände något pocka på. Men så märkligt? Det känns precis som om jag har lust att springa. Jag konfererade med min syster som upplevde samma sak. Hon springer ju redan men nu fick hon helt plötsligt lust att ta ett kliv från maraton till triatlon.

Det har under sensommaren och hösten pockat på mer och mer och häromdagen fann jag mig gå in på Löplabbet. Jag deklarerade att jag ville köpa mig ett  par löparskor. När jag köpte skor sist så valde man mellan skor. Nuförtiden måste man börja med att välja rätt affär beroende på typ av sko och löpstil. Jag har ingen aning om vad jag ska ha. Fick frågan hur jag springer. Jag har ingen aning för jag springer inte (än). Nåja, upp på löpbandet och sen lite snabb analys och vips kom hon tillbaka med ett antal skor. Jag provade, kände och klämde tills jag fick in foten i dessa. Kände mig lite som Askungen. Den här skon ska vara här och ingen annanstans. Ville helst inte ta av dem igen.

När jag kom ut ur butiken så undrade jag vad som hände och hur det här gick till? Lite snurrig och lycklig vandrade jag på gatan och senare på kvällen så stapplades de första stegen i spåret. Jag hade min personlige tränare med mig som coachade mig och guidade: ”Inte så långa steg, inte så fort. Gör det ont? Vi går i uppförsbackarna om det är för tungt. Hur känns hälsenan?” (Den gick ju av för ett tag sen och är lite … annorlunda efter det). Passet gick jättebra och jag var euforisk efteråt.

Under eftermiddagen idag drabbades jag av en så lust att ut och springa och nu har jag alltså precis klarat av pass nummer två.

2 kommentarer till “Det går verkligen att förändra sig!

  1. Man kan inte låta bli att fråga sig vilka förändring som var störst, att sluta att dricka eller att börja springa… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.