Nöden är uppfinningarnas moder

Jag snubblade över den här filmen idag. Den handlar om en grävling som inte gillar idén på att vara fångad. Så han tar sig ut. Varje gång. De fångar in honom och efter en stund har han klurat ut en plan för att prova på ännu en rymning.

Processen är på nåt sätt liknande när man ska nyktra till. Man bestämmer sig för en sak, men på grund av yttre (eller inre) omständigheter så händer något annat. Och vi hamnar i knipa. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss.

(När jag skriver man, oss och vi så menar jag egentligen jag, jag, jag. Gissar att det känns bättre att inte vara ensam?)

Jag vacklade. Jag ramlade. Jag svor.

Och precis som rubriken säger så är nöden verkligen uppfinningarnas moder. Det blev lättare för mig att göra som grävlingen gjorde i början av filmen och ta hjälp, när jag befann mig i nöd.

Nästa sak jag gjorde var att jag lyssnade på råd jag fick.

Efter ytterligare några fall följde jag även dessa råd.

Och rätt som det var hjälpte jag någon som hade problem med att få upp grinden.

Jag skriver ofta om ”att ta hjälp”, helt enkelt för att jag tror på det. Vanligtvis efter ett sådant inlägg får jag mejl från människor som säger nåt i stil med ”det är bra det du gjort, men jag klarade av det här själv.”

Jag tycker det är fint att vara en del i ett flöde där jag å ena sidan får och å andra sidan ger. Därmed inte sagt att man måste ta hjälp för att få det (vad det än är) att fungera. Det jag vill säga är att det är inget fel med att be om hjälp. Och jag undrar om det inte är så att väldigt många människor egentligen skulle vilja ha hjälp men törs inte fråga?

Hur tänker du kring det här med att be om hjälp? Kommentera gärna?


Bild: Master isolated images, FreeDigitalPhotos.net

[Dag 48 av #blogg100]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: *