Läsa & Skriva

Tankar om ett klotter

Jag fick en kommentar på mitt Klotterplank:

Tack för att du har skrivit boken! ! Så skönt att känna igen sig, även om mitt beroende inte handlade om just alkohol. När man är allra längst ner i botten så vet man det, innan man har sett till att hamna där så vet man inte hur det känns, men när man är på plats i bottenhelvetet, då är man helt säker, så bergsäker som man aldrig tidigare varit. Lever i harmoni nu, för första gången på länge och tänker fortsätta med det, en dag i taget i återstoden av mitt liv. Hoppas du säljer riktigt mycket av boken!

Att få brev eller meddelanden från mina läsare värmer på djupet.

Det är mödosamt att skapa en bok. Möda blandat med vånda och i mitt fall även beslutsångest. Jag funderade i flera år på om jag ville ta det här steget. Om jag tar det, så är det ett steg jag inte kan backa. Jag funderade länge och väl och till slut bestämde jag mig att jag vill hellre kunna hjälpa någon än … ja än vadå? Helt plötsligt hade det där ”än vadå” bara försvunnit.

Jag talade med en person på bokmässan som undrade hur det var att ta klivet ut och berätta. Det är bra att få minnas och blicka tillbaka ibland. Jag vet att jag var rädd. Idag är den känslan som bortblåst. Jag vet att jag var rädd att bli dömd. Om någon dömmer mig så gör de det. Det är inget jag kan påverka. Det säger mig en hel del om dem, och jag kan konstatera att vi inte kommer att tågluffa ihop.

Åter till min vånda. Jag minns den. När någon tar sig tid att kontakta mig, dela med sig av sina tankar och tacka mig för att jag skrivit boken så är jag glad att jag vågade. Det peppar mig att våga mer.


Foto: Koratmember, FreeDigitalPhotos.net

[Dag 89 av #blogg100]

Prenumerera på bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.