Tillfälligheter som öppnade nya möjligheter

En gästblogg av Joanna Björkqvist, journalist och författare, som kom till därför att…


Vad styr ditt liv?

Slumpen? Ödet? Omständigheter? Eller du själv? Jag tycker att frågan är väldigt intressant och jag tror inte att det finns ett enda sant och korrekt svar på den svåra frågan. Jag tror att det i det stora hela är jag själv som styr mitt eget liv, men jag kan inte bortse ifrån att det ofta är tillfälligheter som gör att det blir på det ena eller andra sättet.

Jag har hur många exempel som helst på att jag fattat beslut beroende på tillfälligheter som plötsligt uppenbarat sig.

Jag har till exempel aldrig tänkt att jag skulle bli lärare och det har jag heller inte blivit – rent formellt. Ändå har jag arbetat som lärare i ungefär femton år. Det har bara blivit så. Jag hade tänkt mig tre månader som timvikarie när jag var i tjugoårsåldern, men så blev det inte. Jag blev kvar i fem år.

Veckopendlande nyhetsreporter

Sedan utbildade jag mig till journalist vid universitetet i Göteborg och fick jobb som nyhetsreporter på Sveriges Television i Karlstad, trettio mil ifrån min man. Där hamnade jag när vi skulle göra praktik i tjugo veckor och när praktiken var över blev jag kvar. Det var en ren tillfällighet att jag hamnade just där, för jag hade ingen som helst koppling till Värmland.

När jag efter några år fick barn flyttade jag hem efter år av veckopendlande och var föräldraledig i fyra år i ett sträck. Jag började fundera på vilket journalistjobb jag skulle kunna söka när jag såg en platsannons om att en skola behövde en bildlärare. Med mina fem lärarår i bagaget sökte jag tjänsten och eftersom vi bara var två som sökte och jag var den enda med erfarenhet fick jag jobbet.

Jag hade inte alls tänkt gå tillbaka till lärarjobbet, men så blev det och jag trivdes enormt bra med att ha elever igen. Dessutom hade jag en fantastisk chef och härliga arbetskompisar. Allt var så perfekt att jag blev kvar i sex år. Så var det knappast tänkt.

Eftersom jag var obehörig stred facket emot mig och till slut kom domen från länsrätten; jag var tvungen att sluta. Det var inte mitt beslut, men det var bara att finna sig i detta. Hela mitt sista år på skolan sparade jag undan lejonparten av min lön, för det var nu jag fick en idé; jag skulle ta ett sabbatsår från det traditionella arbetslivet och skriva en roman.

Tillfälligheter öppnade nya möjligheter

Att ställa mig utanför arbetsmarknaden var mitt eget beslut, men samtidigt hade jag förmodligen inte sagt upp mig om jag hade haft en fast tjänst, så återigen var det tillfälligheter som öppnade nya möjligheter.

2011 kom min debutroman Nära dig ut och den gav jag ut på eget förlag. Året därpå skrev jag Förverkliga din bokdröm tillsammans med Kristina Svensson och den gav vi ut via hennes förlag.

2013 arbetade jag om min debut och döpte den då till Närmare dig. När jag bad Annika BengtssonGrim förlag hjälpa mig att förvandla mitt manus till en e-bok erbjöd hon sig istället att ge ut boken på Grim och vips hade jag blivit antagen av ett förlag. Det kändes helt fantastiskt och var utan tvekan en tillfällighet. Om jag varit mer tekniskt skicklig själv hade jag inte behövt hennes hjälp, så tack vare att jag kände ett sådant kraftigt motstånd mot att lära mig hantverket bakom e-böcker fick jag förlagskontrakt.

När jag slutade som lärare efter den fackliga striden var jag fast besluten att inte sätta min fot i skolans värld igen. Nu skulle jag ägna mig åt annat. Men att skriva böcker är en ganska ensam sysselsättning, så när jag en novemberdag 2012 såg att de sökte en lärare under endast fyra veckor på en skola i min hemkommun kunde jag inte låta bli att söka vikariatet. Fyra veckor med gymnasieelever skulle göra mig gott, tänkte jag.

Märkligt nog är jag kvar där ännu – på deltid. Så var det absolut inte tänkt, men det var så det blev.

En del saker bara händer

Min senaste bok, som släpps den 16 februari, är en reportagebok som heter Våra älskade orkade inte leva och även den ges ut av Grim förlag. I boken delar åtta personer med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter sedan en nära anhörig tagit sitt liv. Jag har gjort djupa intervjuer med dem och det är väldigt gripande berättelser. Jag intervjuar även två personer som i sina yrkesroller kommer i kontakt med anhöriga och med människor som funderar på att ta sitt liv.

Även här har tillfälligheter spelat stor roll. I olika sammanhang har jag stött på människor som drabbats av att någon familjemedlem avslutat sitt liv för egen hand och då har jag frågat om de kan tänka sig att medverka i min bok. Varje gång de har svarat ja har jag varit mycket tacksam över det, för självmord är ett svårt och tungt ämne och fortfarande så tabubelagt att vi knappt vågar tala om det.

Om bara några veckor kommer boken ut och jag är oerhörd spänd på hur den ska tas emot. Vissa saker kan jag påverka och det gör jag så gott jag kan, men en del saker bara händer.

Det handlar helt enkelt om tillfälligheter.


Foto: Stuart Miles, FreeDigitalPhotos.net


Joanna Björkqvist
Gästbloggare Joanna Björkqvist

Joanna Björkqvist bor tillsammans med sin vindsurfande reklammakare till äkta man i Onsala tillsammans med parets två barn. När hon inte skriver filosoferar hon på altanen eller lagar god mat i köket.

http://joannabjorkqvist.com/

http://dinbokdrom.se/

http://grimforlag.se/


Bakgrund till blogginlägget


En dag såg jag en efterlysning i en Facebookgrupp som jag är med i. Joanna hade en idé om att vi som gillar att skriva skulle kunna gästblogga hos varandra. Jag räckte upp handen och sa: ”Jag vill vara med!”

Jag gillar direktkontakt och ringde upp Joanna. Hon berättade mer om hur hon hade tänkt sig det hela och vi lärde känna varandras bakgrund.

Vi hade ett långt och trevligt samtal. Så härligt när det händer och extra speciellt när det är med någon man inte alls känner.

Efter ett tag utbrister Joanna: ”Men det är ju du!” Ja-a, svara jag, det är jag. Jag förstod att något hade hänt, men inte helt klar över vad.

Under samtalets gång hade Joanna googlat mig och hittade ett reportage om mig i Expressen från 2012. Hon berättade att hon hade läst den artikeln och blivit berörd och att hon återkommande tänkt på den personen som artikeln handlade om. Och också ofta funderat över och undrat hur det gick för henne. Alltså mig.

Vi brast båda ut i skratt och jag kunde där under samtalets gång berätta att det har gått – och går – bra för henne 🙂

Så Joanna, jag är verkligen böjd att hålla med: Det handlar verkligen om tillfälligheter.

2 kommentarer

  1. Vad kul att läsa bakgrunden till blogginlägget (och blogginlägget också förstås). Hur ofta är det inte som slumpen är framme? Eller i varje fall känns det så i efterhand men kanske dyker den upp särskilt ofta för den som är öppen och mottaglig för den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: *