Ett av mina favoritresmål är Skottland. Jag har varit där många gånger och rest runt i stort sett hela landet. Inklusive många öar.
Jag har också haft singelmaltwhisky som hobby. Jag har besökt väldigt många destillerier och mitt intresse för tillverkningsprocessen var genuint. Jag lärde mig allt. Jag höll provningar. Jag samlade på olika whiskysorter. Jag visade bilder och lovprisade detta land.
Whisky har varit heligt för mig. Man kan dricka ett par pint ale eller några glas vin utan att bry sig så mycket, men whisky… Det var mig kärt. På ett större sätt än alkoholen den förde med sig.
När jag valde att leva nykter var detta en stor sorg för mig; att ge upp mitt whiskyintresse. Jag kunde inte se mig själv hålla på med det och att samtidigt inte kunna dricka det. För tyvärr innehåller ju whisky alkohol och jag tål inte alkohol. Jag insåg att det skulle vara att göra saker mer krångliga och svåra än vad de redan var.
Jag gav bort mina whiskyböcker, mina whiskyprovarglas och jag insåg att jag aldrig skulle kunna åka tillbaka till mitt älskade Skottland. Det skulle bli för svårt. Det skulle vara för elakt mot mig själv.
Sorg är ett tillstånd som känns krampaktigt först och man tror det ska vara så som det är just nu, för alltid.
Märkligt nog så är det sällan så. Saker förändras med tiden.
När det hade gått några år av nyktert leverne började jag ta till mig tanken att åka tillbaka. För en annan sorg jag bar på var den att jag visste jag hade varit där, men jag hade egentligen aldrig varit ”där”.
Jag var mentalt någon annanstans, för det mesta. Tanken på att åka tillbaka och faktiskt uppleva Skottland med alla mina sinnen på ett nytt sätt var lockande. Helt plötsligt såg jag en möjlighet att få läka en annan av mina sorger.
Jag hade hittat ett sätt att röra mig fritt utan att längre behöva ta omvägar för att inte passera ölhyllan på Ica (för så var det i början).
Med ytterligare lite tid kändes tanken på att kunna åka till Skottland igen som helt genomförbar.
När jag 2011 hade fyra års nykterhet reste jag tillbaka. Jag firade min årsdag där. Det var fantastiskt att kunna göra det som jag fyra år tidigare trodde var en omöjlighet. Jag var fri. Fri att kunna röra mig var jag vill och åka dit jag vill!
Mitt favoritställe är Shetlandsöarna. Båda bilderna i det här inlägget är från den södra delen. Det är svårt att förstå att det bara är någon mil och timmar mellan fotona. Men det är också Shetland i ett nötskal. Omväxlande miljöer och flera olika väder varje dag.
Foton: Från St Ninians Isle och Sumburgh head, Shetland av Cecilia Svensson
[Dag 84 av #blogg100]