Den klassiska bilden – som jag tror många av oss har – är att en alkoholist är en person som sitter på en parkbänk. Utslagen. En person som förlorat allt.
Den bilden kan fungera som ett skydd och försvar: ”Jag sitter i alla fall inte på parkbänken, alltså är det inte så farligt med mig.” Den är en bekväm generalisering att gömma sig bakom. Kanske för att slippa se och inte behöva acceptera sanningen som till exempel kan vara att man är gift med en alkoholist eller att ens barn är alkoholist eller att man själv är det. Listan kan göras lång och jag tror du förstår vad jag menar.
Varför talar jag om detta? Jo, för jag vill få fram att det behöver inte vara så att man måste ha förlorat allt, för att vara i behov av hjälp. Självkänsla, respekt för sig själv och andra, hälsa och ork kan ha försvunnit men det materiella kan finnas kvar. Och det är inte ett bevis på att man inte är alkoholist, om man nu är det.
Jag möts ofta av förvåning när jag berättar att jag är alkoholist. För jag ser ju inte ut som en sådan. Ja, hur ser egentligen en alkoholist ut? Är det bara de som har hela sitt liv i en plastpåse och som sover under en parkbänk? Nej, naturligtvis inte. Det kan vara vem som helst.
Vill man få hjälp anser jag att man ska kunna få det även om man inte har hamnat där på bänken än. Mitt ”dilemma” när jag första gången själv sökte hjälp för att ta tag i detta var nämligen just detta; jag var inte tillräckligt utslagen för att få hjälp. Det är inte klokt egentligen. Ett tankeexperiment: Om vi alla försöker tvätta bort stämpeln med parkbänken – så går inte det för den ser ”samhället” till att gnugga fast. Det är baske mig så en alkoholist ska se ut.
– Nej! hävdar jag. Det måste inte se ut så. Det kan se ut på många olika sätt.
Nu är jag så lyckligt lottad att jag bor i en kommun som förstår denna problematik och som inte gör skillnad på vem man är och på så vis fick jag slutligen det jag behövde. Det gör mig ont i hjärtat att det inte ser likadant ut överallt utan att man på vissa ställen, som sagt, måste blir lite mer utslagen först.
Om den som blir erbjuden hjälp tackar nej och föredrar enkelresan mot parkbänken som ju avslutas i en etta med jordvärme, ja då är det så. Det går aldrig att hjälpa någon som själv inte vill. Och det gäller inte bara alkoholism och alkoholister utan på alla områden i livet skulle jag tro.
Jag avslutar denna lilla filosofering kring parkbänken med en bild av mig där jag sitter just på en sådan. Den är fotad av den eminente fotografen Tor Johnsson till ett reportage i Aftonbladets helgbilaga ”Härligt Hemma” 17/11 2012. Det var en härlig sensommardag och vi befinner oss i Mariaparken.
Inte nog med att din hemkommun gör det som är bäst för individen och dess nära och kära, jag är övertygad om att de gör det som är ekonomiskt bäst för kommunen med.