Idag gjorde jag nåt som jag inte är så speciellt förtjust i – jag shoppade kläder. Det är ett nödvändigt ont och jag gör det så sällan jag bara kan. Eller när jag måste, som idag när jag rest hemifrån och helt enkelt glömt en del saker hemma.
”Är huvudet dumt, får MasterCard lida” eller ja, just MasterCard lider väl inte så mycket, det är väl tvärt om tänker jag.
Väl inne i butiken försöker jag hitta något. Det går sådär. En vänlig expedit frågar om jag vill ha hjälp. Jag tittar på henne så snällt jag bara kan och säger
”Jaa-a. Jag behöver handla kläder.” (Och gud så bra att jag var inne i en klädbutik när jag yttrade denna mening.)
Just idag hade jag på mig en grön tröja och jag vet inte om det var därifrån kopplingen till spenat kom, men det är väl inte så långsökt, eller? Grön tröja – spenat.
Nu behöver jag göra en avstickare och berätta om spenaten. Scenen är Ica och två hungriga människor försöker hitta på något att äta. Är det inte märkligt, en hel butik med mat och ändå är det så att vissa dagar finns det liksom ingen mat. (Fruktansvärda i-landsproblem som jag inte menar att skämta om. Det är en helt annan tanketråd och nu har vi redan två igång så vi lägger den här åt sidan för nu.)
Helt plötsligt hör jag mig själv säga ”Ja, det blir bra” på frågan om vi ska ha spenat till fisken. Mycket märkligt med tanke på att jag inte gillar spenat. Inte sån där fryst hackad som är så populär att stuva. Det är nästan så det kväljer i halsen bara jag tänker på det. Men i den där stunden på Ica ville jag prova ett nytt sätt och valde att släppa min föreställning om vad spenat smakar som och jag sa helt sonika ja. (Eller så var jag bara så förbaskat hungrig så jag i nåt komaliknande tillstånd och mot bättre vetande sa ja?)
När maten lagades till i köket så spred sig en underbar doft i huset. När jag tar den första tuggan så upplever jag nåt som smakar ljuvligt! Hela spenatblad som blandats med ört- och vitlöksost och Creme Fraiche. Otroligt gott i sig självt och med lax blev det en superb måltid som jag hade gått miste om ifall jag stått där med skolbespisningens sörja i huvudet och svarat ”Nä, jag gillar inte spenat.”
Tillbaka till kläderna. Gröna tröjan. Spenat. Jag tänkte att om jag ska välja kläder så blir det samma som det brukar bli. Så jag sa till henne ”Kan inte du välja ut kläder åt mig?” Det gjorde hon glatt och jag provade med glädje (!) kläder. Mycket märklig situation. Det är kanske inte själva shoppingen jag inte gillar utan det faktum att behöva leta och välja?
Det hela slutade med att jag köpte kläder som jag aldrig någonsin skulle ha valt ut själv men som jag ändå gillade när de kom på kroppen. (Eller ja, inte allt. Den flerfärgade stora bomullstunikan med fastbroderade stora stora pärlor på och den illgröna nylontoppen fick vara kvar i butiken.)
Vad har jag för ytterligare föreställningar om hur saker och ting är här i livet? Var kör jag i mina traktorspår så jag går miste om den vackra ängen bredvid, bara för att jag säger och gör som jag brukar?