En av de bästa saker som har kommit med min livsstilsförändring är att jag idag har en fungerande inre kompass. Den leder mig rätt och precis som ett mynt har två sidor har även denna kompass det. När jag går emot kompassen så känns det inom mig att jag gjort fel, eftersom mitt samvete har börjat fungera igen. Att då kunna säga det lilla ordet ”förlåt” – och mena det – har gjort underverk i mitt liv.
När jag var på en resa i Skottland träffade jag en man som berättade att han inte kunde säga förlåt. Han hade förmåga att inse när han hade gjort fel, men inte ens när han visste att han hade gjort fel kunde han förmå sig att säga förlåt. Jag tyckte synd om honom. På det viset blev han ju aldrig av med mentalt bagage och mycket riktigt så låg de kvar och gnagde i honom. Det gör ju det. När man också har ett samvete.
Det är inte bara jag som gör fel. Vi alla gör fel. Det är mänskligt. Det är i interaktion med andra som värderingen ”rätt eller fel” kan göras. Det jag kan uppleva som rätt, kan bli helt fel i sitt sammanhang med andra. Det gäller att vara lyhörd. Så vi gör alla både rätt och fel. Och vi får alla ta ansvar och konsekvenser av våra handlingar.
En vanlig ”fälla” som tillnyktrande alkoholister kan hamna i är känslan av att man står i ständig skuld, på grund av sitt tidigare leverne. Med den skuldfällan kan man bli skyldig för precis allt och därmed också gå med på precis allt. Det kommer inte att hålla på sikt. Det oket blir för tungt att bära. Vad är en vanlig lösning för en nykter alkoholist med ett för tungt ok? Just det.
Det gäller att göra rent hus och stå för det man gjort, för att sen gå vidare i livet. Detta är en process som inte är gjord i en handvändning och även om det är en kort mening att skriva här så menar jag inte att man ska ta lätt på denna uppgift.
Jag har i samtal med andra fått frågan om det verkligen är så bra att grotta ner sig i det som varit? Är det inte bättre att, i stället för det som jag kallar för ”göra rent hus”, bara låta udda vara jämt och gå vidare?
Jag anser att det är jätteviktigt att städa upp i det förflutna och ta ansvar för det som varit, så att man kan lämna det. Annars kommer det förflutna fungera som en egen fotboja och ett slagträ för andra, som hela tiden kommer kunna använda det förflutna som argument emot en. Och med bojan på, vet man att de har rätt och går med på att bli kränkt, om och om igen. Hur bra blir det på sikt?
Så, gör rent hus. Stå för det som är gjort. Tag ansvar. Och fortsätt framåt. Med bojan avlägsnad från foten kommer tankar att bli klarare och nattsömnen bättre. Och om någon i omgivningen försöker att använda det förflutna som ammunition, så kommer det inte fungera.
Kompassen med samvetet innebär också att jag kan känna när någon omkring mig gör fel mot mig. Det innebär att jag kan sätta gränser för vad som är OK och inte OK, mot mig. Det finns fler människor som har det som den skotske mannen, nämligen att de inte kan med att säga förlåt – fast de vet att de gjort fel.
Och det finns också de som inte känner att de någonsin gör fel. Det är i deras värld på nåt konstigt vis alltid alla andras fel. Jag samtycker inte med deras synsätt på omvärlden. Och precis som jag har rätt att tycka vad jag vill, så har även de det. Och jag gör det väldigt enkelt för mig här; jag väljer bort dem ur mitt liv och väljer att umgås med människor som i mitt tycke har en sundare inställning till livet.
Vad tänker du när du läser detta inlägg? Berätta gärna i kommentarerna här nedanför.
Bild: Digitalart, FreeDigitalPhotos.net
[Dag 4 av #blogg100]