Jag har varit på cirkus tre gånger i mitt liv. Jag minns inte när jag upplevde mitt första besök men jag var inte så gammal, 43 kanske? Jag trodde nog att det skulle vara trevligt, men jag gjorde det ju mest för juniorens skull och för att hon skulle få uppleva cirkus som barn. (Inte för att det är något som helst fel med att vara 40+ vid sitt första besök.)
När vi klev in i tältet och musik strömmade ur högtalarna så hände nåt inom mig. Sprudlande glädje bubblade upp. Clowner gick runt och värmde upp publiken. Och sen började showen. Jag satt mest med en gapande mun och fick anstränga mig att komma ihåg att applådera.
När jag tidigare på dagen hade köpt biljetter talade jag med kvinnan i kassan och sa att jag aldrig varit på cirkus tidigare. Karin, som hon heter, berättade då att de hade nyligen tagit över cirkusen. De hade haft vanliga ”vuxen-jobb”, men 2009 sadlade de om sitt liv och följde sin dröm: Att starta en cirkus. Wow!
I kväll var det dags för ett kärt återseende och ett nytt besök där jag skrattade så jag tjöt, när jag inte höll andan i ren förskräckelse. Och faktiskt föll det en tår på slutet när clownerna spelade trumpet och framförde en fantastiskt fin version av ”Time to say Goodbye”.
Jag blir varm i hela själen av tanken på att alla dessa människor tränar och jobbar hårt hela året för att komma och underhålla oss för en kväll.
Och jag vill hålla med cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson: Det här är den bästa show (hittills) som ni har producerat! Vi ses nästa år igen!
Tack för att ni visar mig att det är fullt möjligt att förverkliga sina drömmar alldeles oavsett hur de ser ut.
Foton: Cecilia Svensson
[Dag 41 av #blogg100]