Jag minns det som om vore det igår. Dagen då världen nåddes av beskedet att Elvis Presley var död. Idag är det 38 år sen. Han blev 42 år.
Jag var bara ett barn och jag hade svårt att förstå det de vuxna talade om. Det berättades att han tog droger för att sova och andra droger för att hålla sig vaken. Så knepigt.
Jag hade precis stiftat bekantskap med honom och hans musik och jag sörjde efter bästa förmåga. Det gjorde ont i mitt 10-åriga hjärta och hela världen grät.
Ganska exakt 30 år senare stod jag vid ett vägval. Ska jag fortsätta den nedåtgående spriralen och gå mot en för tidigt död eller ska jag välja att leva utan alkohol?
Hur man gjorde det senare visste jag inte. Men jag valde det ändå. Jag var vid den här tiden 40 år. Och hade jag inte valt det alternativet hade kanske också jag bara blivit 42?
Det som till en början kändes obegripligt och svårt, har i dag blivit helt naturligt. (Jag skrev en bok om det.)
Jag vill dela med mig av en låt med bandet Texas där sångerskan Sharleen Spiteri, utklädd till Elvis, sjunger deras låt Inner smile. (Visst är hon fantastiskt lik Elvis!)
Det är så jag känner idag. Jag har gått från att bestå av ett tomrum till att ha ett leende inom mig.
Det är inte så att varje dag är fylld av glädje och att jag ständigt är euforisk, men det finns en glädje inom mig, som jag inte tidigare har haft och den kommer av att jag plockat bort något. Är det inte fantastiskt så säg!
Och det bästa av allt – kan jag göra det, så kan du! Det behöver inte handla om alkohol. Det kan vara andra saker man gör, som inte är bra för en. Genom att medvetet välja annorlunda kommer också livet att bli annorlunda.