En alkoholpolicy som ransonerar vinet

Häromdagen efterlyste jag  (efterlysningen pågår fortfarande) därför att jag tycker det är intressant att få reda på vad utomstående har för frågor. Jag tänker så gott det går forska rätt på svar och presentera både frågor och svar samt min reflektion här på bloggen.

På en av mina föreläsningar fick jag en fråga om jag tycker det är bra att man begränsar antalet glas vin till bara två per man vid en middag med jobbet, av hänsyn till alkoholisterna. Alltså om det är bra att man utformar sin alkoholpolicy så?

Vi fick resonera ett tag och jag fick fråga om, för jag förstod inte först. Jag förstod inte att man på det här företaget på allvar trodde man gjorde en bra sak för alkoholisterna genom att begränsa alkoholmängden som serverades.

Där och då förstod jag vidden av min okunskap när det gäller hur det är att stå på andra sidan staketet, dvs icke-alkoholist. Där föddes en nyfikenhet. Vad är det man som icke-alkoholist tror och tänker?

Och så här tycker jag i frågan om det är en bra alkoholpolicy att begränsa antalet glas vin till två för att vara snäll mot alkoholisterna:

1. Det är aldrig någon annans ansvar att se till att jag inte dricker. Det är mitt och enbart mitt. Alltid. Om jag känner att jag inte kan vistas kring alkohol så får jag ta ansvar och t ex undvika den där middagen, tala med någon eller vad som nu krävs.

2. För en aktiv alkoholist så är två glas vin ganska lite. Det är plågsamt att dricka så lite och långsamt och det kan vara lättare att inte dricka alls. Jag har hört många som har berättat att de hellre erbjuder sig att vara chaufför för kvällen. Och när partyt är över och partnern har somnat så dricker man ikapp. Och en alkoholist som valt att leva nykter kan inte dricka två glas vin, trots att det är lite. Om det nu ska serveras alkohol så gör det åtminstone lika naturligt och lätt att kunna välja ett alkoholfritt alternativ. Försök tänka bortom kranvatten och läsk.

3. Ett företags alkoholpolicy borde handla om helt andra saker än begränsning av mängd. Den borde handla om att uppmuntra att ta upp det man ser. Att berätta för närmsta chef. Att förstå att alkoholism är en sjukdom. Att ha en plan och beredskap. Att ha kontakt med ett behandlingshem. En guide för det där svåra samtalet. Visa på erbjudande om hjälp. För att nämna några saker jag tycker vore mycket bättre att skriva i sin alkoholpolicy.

Jag hade en diskussion kring det här ämnet med en person som jag tror lutade åt att det var bra med begränsning. Jag lutar emot. Å andra sidan, är alternativet ”öppen bar” så hejar jag också på begränsning. Vi var dock eniga om en punkt: Det kan aldrig vara arbetsgivarens ansvar om personalen dricker.

4. Men jag undrar samtidigt: Är det arbetsgivarens ansvar att hälla alkohol i sin personal?

Hur tänker du? Berätta gärna i kommentarerna här nedanför.


Foto: Stuart Miles, FreeDigitalPhotos.net

[Dag 59 av #blogg100]

Prenumerera på bloggen

3 svar på ”En alkoholpolicy som ransonerar vinet”

  1. Tycker inte heller att det är arbetsgivarens ansvar att se till att alkolisten inte dricker förmycket, inte heller är det arbetsgivarens ansvar att se till så diabetikern inte äter för mycket av julgodiset . Men som sagt, det är bra om det finns alternativ.

    Svara
  2. Jeg tenker at det er areidsgivers ansvar å hjelpe til så en alkoholiker kan være sammen med resten av teamet uten å måtte kjempe mot alkoholen. Dette gjerlder særlig anonyme alkoholikere og tidligere alkoholikere. Et glass eller fire er vel det samme for denne gruppen.
    Arbedisgiver bør derfor tenke nøye gjennom hvilke arrangement som overhodet skal ha alkoholservering om det skal være et godt sted å være for alle de ansatte.
    I en av jobbene jeg har hatt, fikk jeg til tider servert alkohol inntil fire kvelder i uken – ikke av arbeidsgiver, men av dem jeg ble invitert som gjest til på vegne av min jobb.

    Svara
    • Takk Marit Elisebet for dine kloke tanker.

      Jeg er helt enig med deg i at arbeidsgiver har et ansvar her. Hvis det skal bli servert alkohol i en arbeidssituasjon i det hele tatt, mener jeg de alkoholfrie alternativer, også vil være tilgjengelig. Det bør ha samme status som en alkoholholdig drikke. Det bør for eksempel ikke bli spurt rundt før som ønsker alkoholfritt. Det bør bare være der.

      Det er helt riktig at et glass eller fire, er den samme for de som ikke kan tolerere alkohol. Det som fascinerte meg i historien jeg har hørt, som er grunnlaget for dette blogginnlegget, er at arbeidsgiver faktisk trodde de gjorde noe bra – en stor innsats – for alkoholikere ved å sette denne grensen. Uvitenhet er stor.

      Svara

Lämna en kommentar