För några år sedan skaffade jag mig en stor mental krockkudde i form av en sommarstuga. När jag kör utmed den smala grusvägen och närmar mig stugan har det i tider av stress haft en undergörande effekt på min puls. När jag öppnar bildörren hör jag tystnaden och jag fyller mina lungor med den tystnaden. Och när jag andas ut är det som att storstaden med dess projektplaner, specifikationer, möten, e-post och telefonsamtal blir kvar där i bilen.
Stress är en kanonbra uppfinning och det den gör med oss är helt fantastiskt. En kort stund, när det råder fara och vi behöver få tillgång till skärpta sinnen och superkrafter.
Under en längre tid är det nedbrytande och förstörande.
Idag aktar jag mig för stress. Jag är lyhörd och känner tydligt när jag håller på att hamna i en situation av stress och jag gör det jag kan för att parera. Oftast blir det att jag plockar bort något från min ”det-här-vill-jag-göra”-lista. Och kan jag inte påverka situationen själv ber jag om hjälp. Ganska enkel lösning på ett tidigare svårt olösligt problem.
Även om jag idag inte behöver ”stressa av” så gillar jag min mentala krockkudde skarpt och jag njuter fortfarande av att höra tystnaden och ta det där första andetaget i skogen.
Har du en mental krockkudde? Berätta gärna i kommentarerna här nedanför.
Foto: Simon Howden, FreeDigitalPhotos.net
[Dag 20 av #blogg100]