Efter lång tid, mycket vånda och en del svettiga dagar så kom då slutligen dagen då min bok blev färdigproducerad. Denna gång på riktigt och inte bara i min fantasi.
Glädjen jag känner – och kände speciellt starkt första dagen – är svår att sätta ord på.
I samma veva händer det fruktansvärda saker i vårt älskade grannland som är så oerhört svåra att ta in så jag får andnöd bara jag skriver om det här. Obegripligt. Ofattbart. Ett enda stort ”Varför?” hovrar över tillvaron.
Får på nåt vis dåligt samvete för att en del av mig kan känna glädje mitt i all sorg och smärta. Har brottats med dessa dubbla känslor tills jag kom på att vi inte kan jämföra känslor eller företeelser. Allt är som det är. Livet innehåller glädje och sorg. Lycka och smärta. Och det fylls av händelser som är olika svåra/lätta att förstå. Det bara är så.
Ja visst är det som du beskriver detta hemska. Har svårt att se på TV, olika program varken roliga eller hemska. Att göra underhållning av någon som mördar folk förstår jag inte alls. Det borde alla sluta med. Verkligheten är tillräckligt otäck ändå.