En dag fick jag en fråga om jag ville besöka interner i ett fängelse. Jag tackade nej. Hur ”rätt” det än är, ville jag inte med ha det återkommande åtagandet. Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna hinna lägga (med restid) en halv dag i månaden på att besöka ett fängelse.
Så sjukt egoistiskt.
Dessutom var det en lögn.
Jag trodde nog på det själv och visst låter det som skäl som skulle kunna vara sanna.
Men sanningen var den att jag var rädd. Det tog mig ett tag att komma på det. Jag var inte rädd för personerna, däremot var jag rädd för att kliva in. Att bli inlåst. Den känslan gjorde att jag svarade:
Jag har inte tid.
När jag väl insåg att det var rädd jag var tog jag kontakt med personen som frågat mig och sa att jag ändrat mig, men att jag var rädd. Och att det var skälet till att jag inte först svarade ja.
När vi passerat säkerhetskontrollen vid första besöket fick jag frågan om hur det kändes och jag fattade inte först. Frågan gällde rädslan och jag blev full i skratt. Den hade jag inte haft en tanke på. Än en gång fick jag uppleva det magiska att när jag berättar om rädslan så är det som att sticka hål på en ballong. Eller tända lampan i ett mörkt rum.
Idag värdesätter jag dessa besök och jag ser fram emot dem varje gång.
Vi får en timme tillsammans och en timme i månaden är inte så mycket. Men det är bra mycket mer än ingenting.
Foto: Sritangphoto, FreeDigitalPhotos.net
[Dag 93 av #blogg100]