Det första glaset. Jag glömmer det aldrig. Det kom att bli många fler efter det. Tills det en dag inte gick längre. Jag slutade dricka alkohol och delar idag med mig av min erfarenheter närhelst jag kan.
I våras ringde en journalist som ville intervjua mig. Allt skedde över telefon och jag tyckte det gick bra. Jag upplevde det som att journalisten hela tiden förstod vad jag menade. När jag läste reportaget fick jag det bekräftat. Om du söker en journalist för en intervju vill jag å det varmaste rekommendera Lilian Ottosson.
Till reportaget behövdes också bilder och tidningen skickade en fotograf. Dagen då fotograferingen skulle ske var det gråkallt och regnet hängde i luften, något som inte framgår så tydligt på bilderna, tycker jag. Så, söker du en bra fotograf vill jag verkligen rekommendera Natalie Lindholm.
Inför fotograferingen fick jag frågan om någon i min familj också ville vara med på bild. Jag var säker på att alla skulle säga nej. Så säker att jag nästan inte frågade. Men jag tänkte att jag kan ju åtminstone låta dem få svara på frågan. Det som hände var att alla sa ja! Bra påminnelse om att jag verkligen inte vet vad andra tänker och tycker.
Reportaget publicerades i Hemmets veckotidning nummer 27 2016 och finns också att läsa på nätet.
Om du är intresserad av att läsa andra reportage jag medverkat i hittar du det på min Media-sida.
Cecilia är nykter alkoholist: Det var kärlek vid första glaset
Text: Lilian Ottosson
Utåt sett levde Cecilia ett bra liv. Hon hade två härliga döttrar och ett intressant jobb som projektledare inom it-branschen. Nästan ingen anade att något var fel. Men en morgon när hon såg sig själv i spegeln efter en blöt afton insåg hon med smärtsam klarhet att nu fick det vara slut.
Cecilia Svensson, 49, har haft två helt skilda liv. Det hon lever i dag känns fantastiskt.
Det har gått elva år sedan den där ruggiga januarimorgonen då hon mötte sig själv i spegeln på ett hotellrum och ångesten slog till. Hon var på tjänsteresa och kvällen innan hade hon varit på krogen med kollegor.
—Jag kom hem strax innan det var dags att gå upp. När jag vaknade var jag väldigt trött och mådde jättedåligt. När jag såg mitt ansikte tänkte jag att i dag syns det. Jag tror inte att jag tänkte att jag var alkoholist, men jag insåg att det inte stod rätt till. Jag hade kommit till en punkt där det sa stopp och jag hade varit på väg mot den länge.
Hon hade inte druckit varje dag och aldrig på morgonen eller mittpå dagen. Hon skötte sitt jobb perfekt och nästan ingen i omgivningen reagerade på hennes alkoholvanor.
—Det kan jag tycka är konstigt, men alkoholister är experter på att dölja det. De flesta beter sig inte illa, varken raglar eller sluddrar.
Visst hände det att Cecilia blev för full någon gång, men ingen kommenterade det.
—Det finns en otrolig acceptans i omgivningen, särskilt när man är framgångsrik. Då vill ingen säga något. Den ende som reagerade var min man, Harald, konstaterar hon.
De är skilda i dag men är bästa vänner och grannar. Cecilia säger att hennes exman är en väldigt otypisk anhörig.
—Jag har pratat med honom om det efteråt. Ett par gånger frågade han mig: Cecilia, dricker inte du lite för mycket? Jag svarade: Jag dricker inte mer än du, och så var det slutdiskuterat. Harald märkte att det inte var någon idé att prata med mig, jag ville inte lyssna. Han har berättat att han gav vårt förhållande ett år, utan att säga det till mig. Paradoxalt nog var det jag som lämnade honom i tron att jag drack för mycket för att jag var olyckligt gift. Men sedan blev det ju fritt fall, säger hon.
Kärlek vid första glaset
Cecilia berättar att hon tidigt upptäckte att hon tyckte om alkohol.
—När jag blev bjuden på choklad som barn tog jag alltid pralinerna som innehöll likör, jag älskade dem. Första gången jag drack vin var jag tonåring. Jag och min pojkvän var på en fest där ett glas vin eller öl ingick i entrépriset. Han hade precis tagit körkort och körde bil dit. Vilken tur, då kan jag få vinet på hans biljett också, tänkte jag. Det var verkligen kärlek vid första glaset.
Under många år klarade hon sig utan några större problem. Men under tiden hon var mammaledig med sin yngsta dotter Tova blev det värre.
—Jag kände mig trött och hade inte lust att göra saker med min dotter. Ingenting var roligt. Jag ville helst att hon skulle somna så att jag kunde få dricka. Jag var mammaledig ett år extra trots att jag inte är någon sandlådemamma. Jag var ganska ensam och saknade mitt jobb, och när jag kom tillbaka dit med resor och middagar blev det som en explosion.
Uppvaknandet på hotellrummet fick Cecilia att söka sig till en självhjälpsorganisation. Hon började gå på möten. De där träffarna då de satt i en ring och pratade blev hennes livlina.
—De som sitter där är verkligen experter, de har själva gått igenom samma sak. Det var helt fantastiskt. Jag räknade timmarna till nästa möte, gick två gånger om dagen, lunch och kväll.
Bara ett glas…
Cecilia började må bättre. Hon hade varit nykter i 8–9 månader när hon var på en middag med jobbet och tänkte:
Visst kan jag klara av att dricka ett glas vin och sedan inte mer.
—Så jag drack ett glas vin. Men nästa helg tog jag ett till, sedan två. Folk pratade väldigt mycket om återfall i självhjälpsgruppen, men jag förstod inte riktigt vad de menade.
Jag dryftade det med en tjej som varit nykter längre än jag och hon varnade mig:
Det är inte säkert att du någonsin kommer ur ett återfall.
Men det rådet följde jag tyvärr inte, säger Cecilia och skrattar torrt.
Det skulle ta henne ett och ett halvt år att komma ur sitt återfall.
En sommardag hände det som absolut inte fick hända. Cecilia hade varit på tjänsteresa. På tåget hem drack hon en liten flaska vin. Sedan satte hon sig i bilen och körde till dagis för att hämta sin dotter.
—När jag kom hem och insåg vad jag hade gjort gjorde det så jävla ont! Det hade varit heligt för mig att inte dricka när jag var gravid och aldrig när jag skulle köra bil, inte ens en lättöl. Nu hade jag kränkt mina egna värderingar så grovt. Det var en sådan käftsmäll, där nådde jag min personliga botten. Det gör fortfarande så ont att prata om det, säger hon lågt.
Efter den dagen, 27 juni 2007, har Cecilia inte druckit en droppe alkohol. Hon gick igenom hemmet och rensade ut allt som innehöll alkohol, även munvatten. Och hon återvände till självhjälpsgruppen.
—Den här gången ville jag verkligen sluta, det var en väldig skillnad. Jag har alltid följt min innersta vilja, och före återfallet var min innersta vilja att kunna dricka alkohol, konstaterar hon.
Cecilia fick också en plats i det öppenvårdsprogram som Hallsbergs och Kumla kommuner driver tillsammans. Det heter Stegen och är indelat i tre faser: motivation, primär behandling och eftervård.
—Det var suveränt bra. Jag gick där i nästan ett år.
Roligare än någonsin
När hon hade varit nykter ett år ville hon fira.
—Jag råkade vara i Kiruna på jobb då och tog tåget till Abisko. Där tog jag min ryggsäck och vandrade från Abisko fjällstation rätt ut i vildmarken, helt ensam, till en stuga där jag sov över. Sedan vandrade jag tillbaka. Det var fantastiskt, en mäktig känsla. Och så långt ifrån party man kan komma, säger hon och skrattar.
Cecilias döttrar, är nu 25 och 15 år. Hon har funderat på hur hennes drickande har påverkat dem.
—Victoria var tonåring när mina problem var som värst, Tova bara 4 år. Förhoppningsvis minns hon inte så mycket av det, men tanken kan komma över mig och ge smärta. Men det är ingen idé att älta, det går inte att ändra på det som har varit. Jag försöker att göra det bättre nu i stället.
Under tiden hon drack kände hon ingen skuld eller skam, bara att livet till slut blev för jobbigt. De andra känslorna har kommit successivt sedan hon blivit nykter.
—Det är jätteviktigt att bearbeta och blir sams med sitt öde. Jag är inte en sämre människa för att jag inte tål alkohol.
I dag använder Cecilia sina erfarenheter för att hjälpa andra. Hon föreläser och har skrivit boken ”Tack, det är bra!” om sin väg till ett nyktert liv.
—Det gör ont att förändra sig, det är inget för veklingar. Men det går om man vill och det är fantastiskt. Tidigare trodde jag att ett liv utan alkohol skulle bli fruktansvärt trist, men jag har aldrig haft så roligt och skrattat så mycket som nu. Jag saknar ingenting, är så mycket starkare och friskare, och känner mig rikare.
Cecilia arbetar fortfarande inom it-branschen, numera som konsult. Vissa kollegor har varit lite skeptiska och trott att man inte kan gå ut och festa med henne längre. Men det stämmer inte alls.
—Jag hänger gärna med på afterwork. Men när jag tycker att folk blir tråkiga för att de har druckit för mycket kan jag ta bilen och köra därifrån. Många tror säkert att jag inte tycker att det är okej om andra dricker alkohol, men det lägger jag mig inte i. Jag har en käraste, en särbo, som dricker alkohol, en öl ibland när han är ute i festliga sammanhang. Varför skulle han inte kunna fortsätta med det?
Foto: Natalie Lindholm