Tänker på det här med att bli nykter och så förbli. I början var det svårt. Av flera skäl. Det har blivit lättare med tiden. Efter att abstinens och sug försvann var känslan av utanförskap minst lika svår. Att inte få vara med. För det kändes så när det dukades med en viss typ av glas till alla gäster och så ett saftglas till de som dricker alkoholfritt. Eller att alla fick en fancy dryck och jag fick vatten. (Jag älskar vatten så det är inget problem egentligen, men det kan ju vara trevligt med lite flärd även om man inte dricker alkohol.)
Ett tag irriterade detta mig. Ett tag gjorde det mig ledsen. Jag blev åter det där lilla barnet som inte fick vara med och leka. Och när jag kom på att det var det som det hela handlade om, snarare än vilka glas eller vad som fanns i dem var det enkelt att hitta en lösning. Jag trängde mig in. Jag var inte medvetet ställd utanför av någon, men jag kunde medvetet kliva in i gemenskapen. När det skålas (man missar ofta de som har alkoholfritt) så kan jag också höja mitt glas och vara en i gruppen. Om det sjungs så kan jag också sjunga med. Om jag vill. Så svaret på min fråga i rubriken är, om du frågar mig: Nej.
En tidigare kollega frågade mig om hur jag kände inför att vistas bland alkohol. Han var lite osäker på om det var okej att fråga och han sa till och med det, att han var osäker. Jag gillade det. Att han frågade. Istället för att gå och undra. Och att han frågade mig direkt. Jag berättade som det var att nuförtiden går det bra men i början var det svårt. Då undvek jag att vistas i sammanhang där det förekom alkohol. Jag gick ju till och med omvägar i matbutiken för att slippa se ölhyllan. Av kärlek till mig själv gjorde jag det så enkelt som möjligt för mig. Vartefter åren har gått har jag kunnat utöka cirklarna och jag kan idag umgås socialt utan begränsningar. Nu med den fördelen att jag alltid kan köra, så om det blir för saggigt så kan jag bara dra! 🙂
Jag har funderat lite på vad särbehandlingen beror på och jag tror att fler känner som min kollega. Att de känner sig osäkra och vet inte hur de ska göra. Eller att de är rädda att locka mig i frestelse. Det kan ju naturligtvis också vara att de inte ägnar det hela en tanke.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag har min åsikt väldigt klar för mig. Det är aldrig någon annans ansvar om jag dricker eller inte. Det kan aldrig handla om tillgång eller inte. Att jag inte dricker beror på att jag väljer att inte göra det. Orsaken till att jag är nykter är inte för att alkohol är undanhållen. Vad jag dricker och inte dricker är alltid mitt ansvar.
Och skälet till att jag inte dricker alkohol är inte för att jag inte kan (för är det nåt jag kan, så är det det). Skälet är att jag inte vill.
Vad är din reflektion? Kommentera gärna här nedanför.
Foto: Stuart Miles, FreeDigitalPhotos.net
[Dag 56 av #blogg100]
Ett bra resonemang som får mig att tänka på min bror. Han är nykterist (och har mig veterligt alltid varit det) Han pluggar på universitetet och är väldigt aktiv i studentlivet med fester och annat som hör det livet till. Men han har aldrig känt sig utanför bara för att han inte dricker alkohol. Däremot får han rätt många gånger frågan om varför han inte dricker. Vi resonerade vid nåt tillfälle om att det är oftast mer provocerande med personen som är nykter på festen än den som lägger en kaskadspya i rabatten utanför.
Tack Jonas!
Om man känner sig utanför eller inte beror kanske mer på vilken bakgrund man har? Och det är som sagt ”bara” en känsla. Det behöver ju inte vara så att omgivningen har satt en utanför. Och det är ju fullt möjligt att välja och tänka annorlunda och lämna utanförskapskänslan.
Intressant med din bror. Jag har talat med fler nykterister och de berättar samma sak. De får också frågor. De har ju liksom inget giltigt skäl till att vara nyktra och det är tydligt otroligt provocerande för många. Den reaktionen säger en hel del om deras egen relation till alkohol.