Helt plötsligt stod Björn Ranelid utanför bokmontern. Jag tänkte nu eller aldrig.
Jag gick fram till honom och sa:
Hej Björn! Du känner inte mig, men jag måste bara säga att jag beundrar dig.
Jag tror han är van att bli ”påhoppad” och han tog genast min hand och svarade något trevligt och sen kom:
Vem är du?
Jag var inte alls beredd på den frågan. Att han visade ett intresse även för mig och att vårt möte blev ett gemensamt samtal, gör att min åsikt om Björn förstärks. Många människor vill bli sedda, men alla är inte intresserade av att se.
Jag skrattade och sa att jag är Cecilia och jag har skrivit en bok.
Då gick Björn igång. Han sa att en dikt av Tranströmer kan uppväga trettio deckare. Han menade att vi måste ta död på åsikten att mängd skulle vara bättre än kvalitet.
Jag är enig.
Anledningen till att jag beundrar Björn Ranelid är att han tycker att han är bra och han klarar av att säga det. Det är något man inte ”får” göra. Och jag tycker det är något vi absolut borde göra mer av.
Om vi inte tycker om oss själva eller det vi gör, hur kan vi då förvänta oss att någon annan ska göra det?
Foto publicerat med tillstånd av Björn Ranelid.
[Dag 87 av #blogg100]