Mitt under bokmässan slog det mig:
Jag klarar av att vara här!
Jag blev varm inombords. Jag log. För några år sedan hade jag inte klarat av att stå där bland alla människor. Jag skulle inte klarat av stressen omkring, ljudnivån, ljuset och alla intryck.
Jag har ingen aning om varför det en dag kändes jobbigt att vistas bland mycket folk. Jag fick svårt att andas och hjärtklappning. Panikångest.
För mig som aldrig haft svårt att vara bland människor var detta en ny känsla. Idag är jag glad att jag har fått uppleva det, för när någon säger till mig att de tycker det är ”jobbigt att vara här bland alla människor och allt ljud” så förstår jag hur det känns. Och det känns inget bra.
För mig var det som allra värst i början av min nykterhet. Vid vissa tillfällen var det så pass illa att det hindrade mig från att delta i sådant jag önskade att delta i. Då kändes det trist men nu så här efteråt undrar jag om det inte var rätt så smart av kroppen att se till att jag tog det lugnt och tog hand om mig?
Efterhand hittade jag en strategi för att klara av att göra det jag ville och jag märkte att jag tog till några av de knepen nu under bokmässan, utan att jag ens tänkte på det. För även om jag upplever mig själv som befriad från problem med mycket folk så är bokmässan något i en klass för sig.
Jag upplevde aldrig känslan av panikångest och allt gick jättebra, men helt plötsligt stod jag och fikade i en lugn korridor. Jag behövde komma undan och vila mig lite och instinktivt (och för att det var svårt att hitta en stol) drog jag mig ut, utanför mässområdet. Den lilla stunden gav andrum och lite lugn.
Det finns metoder att klara av det mesta här i livet. Om man inte kan gå rakt fram, så får man gå runt. Genom att läka mitt inre i kombination med metoder för att klara av stressande situationer upplever jag mig själv som fri idag. Det gör mig lycklig.
Foto: Xedos4, FreeDigitalPhotos.net
[Dag 88 av #blogg100]