I morse väcktes jag av solens strålar som tittade in genom den tunna gardinen i sovrummet. Jag sträckte på mig som en katt och njöt av tanken att det är söndag.
Söndag!
Åh, nej!
Åh, ja!
Åh, en massa tankar.
Söndag.
Expressen.
Söndagsbilagan till Expressen. Det är idag som reportaget om mig ska vara med.
En tanke far igenom mitt huvud. Det kanske blev nåt fel i samband med tryckningen så de fick kassera hela upplagan? Och när de skulle trycka upp en ny omgång så var filen med just mitt reportage borta och de fick ta in något annat akut och därför är jag kanske inte med, trots allt?
Och så ett Puh! av lättnad.
Det jag försöker beskriva är att det pirrigt och nervöst.
Min käraste vaknar också och studsar ganska omedelbart upp och försvinner ut genom ytterdörren för att handla tidningen.
Han kommer snart tillbaka och vi intar soffan med kaffe och tidning. Jag blundar och lyssnar till högläsning. Det är otroligt märkligt att få höra om sig själv på detta sätt.
Och precis som vanligt har det smugit sig in små fel i texten och det är detta jag hör och hänger upp mig på. Jag bestämmer mig för att aldrig göra om detta. Inga fler intervjuer!
Jag kommer på att så tänkte jag sist också, efter reportaget i MåBra och ändå blev det ett ”Ja” som slank över mina läppar den dagen Expressens reporter ringde.
Jag kryper fram från under filten och nu är det dags att titta på artikeln. Jag ser en superförstoring på mitt ansikte som har missprydande röda fläckar. Är det en effekt från att först ha stått utomhus i snöfallet och blivit fotad där? Ingen aning, men jag är ju inte fläckig i ansiktet i vanliga fall, så märkligt att vara det just denna dag.
Som ni märker så grottar jag ner mig i felen och det jag är missnöjd med. Det blir så ibland för mig. Att jag ser det tomma, det halva, det trasiga. Förr var det också det enda jag såg. Nuförtiden är det inte alltid det första jag ser och om det är så kan jag ta andetag och tänka ett varv till.
Vad var det jag ville med detta? Var det att bli känd? För att få en bra bild på mig i tidningen?
Nej, absolut inte! Det var för att berätta att det finns ett liv som är gott även på andra sidan korken.
Framgår det i artikeln?
Med alkohol inkluderat i mitt liv var det ofta tungt och jobbigt att leva. Jag var oftast trött och sällan lycklig eller glad på djupet. Utan att veta hur eller om det ens skulle kunna gå att leva livet på ett annat sätt valde jag att ändå tro på att det kunde gå. Jag valde inte detta för att jag ville egentligen, utan för att jag helt enkelt inte orkade med det liv jag hade.
Jag styrde om mina fötter och valde att gå livet i en annan riktning än den jag tidigare haft.
Kommer det fram att det gick och att livet är annorlunda för mig idag?
Ja, jag tycker det.
Då så. Bra!
Hej Cecilia,
Tack för att du delat med dig av din historia. Min fd sambo och far till mina barn är alkoholist. Han har tyvärr inte kommit dit du gjort… ännu… men jag hoppas… Min dotter som blir 13 till hösten har helt tagit avstånd från sin pappa och jag är rädd att sonen som snart blir 9 kommer att göra samma sak… men kanske kanske hittar han rätt väg så det inte blir så.
Men som sagt… tack och hurra för dig som hittat tillbaka till livet och det som är viktigt!
Kram
Lotta
Håller med om din slutsats, budskapet att ett nyktert liv är ett mycket roligare liv där du har mer energi gick fram.
Och i min värld är budskapet viktigare än detaljerna!