Det är sommar och jag tänker på det där ordspråket, som möjligtvis har sitt ursprung i Närke:
Den svenska sommaren är en fin dag.
Det regnar. Och regnar. Jag som gillar regn borde vara nöjd. Jag vet att jag suckade av värmeslag när hettan hade läger runt stugan.
Jag kommer på mängder med saker jag både vill och behöver göra, men varken det ena eller andra blir gjort. Eller så tänker jag göra en sak, men kommer på mig själv med att syssla med något helt annat.
Det är något inom mig som gnager känns det som och jag kan inte komma på vad det är. Men en känsla av missnöje sänker sig. Olust och obehag. Jag har ingen aning om varifrån det kommer.
Och då slår det mig. Jag är ledig! Det är det som är. Jag är fri att göra vad jag vill. Jag har hållit på så länge och jobbat med olika projekt och haft en kalender med hållpunkter och deadlines och nu, nu är jag ledig.
Tänk att det kunde vara så ovant?
Jag tar en paus. Städar. Åker in till staden. Lånar några böcker på biblioteket.
Väl hemma pratar jag med kaninen och tänder en brasa. Med en kopp te tänker jag nu sjunka ner i min fåtölj och lata mig medvetet och läsa lite om Maria Lang i de böcker jag fick med mig från biblioteket.